Teater med syrran

Hälsade på Gittan och Kindis, gamla kompisar i Västerås, hur trevligt som helst, god mat och mycke att prata om. Berättade för Gittan att Anna och jag skulle på bio kvällen efter då erbjöd hon oss att gå på Othello, Gittan är kostymmästare på Teater Västmanland och vi tackade ja.

Föreställningen var otroligt stark och berörde mig så jag hade en klump i magen länge efter, jag rekomenderar den verkligen. Tack Gittan, en av mina bästa teaterupplevelser. Bilderna är hämtade från Teater Väsmanlands hemsida http://www.teatervastmanland.se/ hoppas det är OK.

Resensioner från VLT, 3 nov 2008

Magnifik Othellotolkning

Kvinnor och män byter roller när Fredrik Hiller sätter upp Shakespeares tragedi Othello, som hade premiär i lördags. Idogt, och med olika teatrala stilar, skildrar ensemblen maktkamp och mänsklig svaghet i pjäsen som är på gränsen till otillbörligt uppdaterad.

Att byta roller kan vara ett uttryck för tidens tvång att radera könsgränser. Men den enda poängen som vinns är att bevisa att svartsjukan är allmänmänsklig och inte bunden till kön. Däremot är det inte märkligt att kvinnan Othello är hög militär och styr sina underlydande med järnhand eller att kvinnan Jago prövar konkurrensens alla djävulska knep. Där är könen för länge sedan jämställda. Svartsjukan är både medlet för maktkampen och avgörande för det bittra slutet, skildrat med en mix av finess och klumpighet. Den påhängda epilogen gör ett för mig oväsentligt psykologiserande av Jagos ondska.Jago blir huvudperson genom Bodil Malmbergs enorma utstrålning. Hon fyller scenen med sitt eldiga ränksmideri och friar friskt till publiken, hjälpt av en avancerad teknik och avvikelser från originalet som är snudd på olovliga. Vem trodde att svenska snapsvisor kunde ingå i en Shakespearetragedi?Nutida repliker får även Cicilia Sedvall som Cassia och Anna Fahlstedt som Rodrigo. De agerar väl men pjäsens råa karaktärer stämmer inte riktigt med deras naturliga elegans, förhöjd av Lisbet Wahlströms kostymering.Mera trovärdigt utmejslade roller har Katarina Söderberg och Marianne Jansson. Båda spelar också med språklig finess och är trogna den klassiska tragedigenren.Det är även Maria af Malmborg som Othello. Dock drivs hennes repliker, mot slutet smärtsamt vackra, i ett farligt högt tempo.Men hon behärskar sin sammansatta roll. Älskar gör hon förstrött fnittrigt, hatar gör hon intensivt. Hennes tolkning av svart-sjukans uppvaknande och konsekvens är magnifik. Othello är föraktad genom att vara "svartskalle" men också för att ha äktat Desdemon. Konsekvent spelas nu denna roll av en man och detta blir för mig det enda problematiska könsbytet. Carl Johan Öström gör en lek- och oskuldsfull stjärtgosse i tiden men har alls ingen personlighet som Shakespeares Desdemona. Den starkt reducerade Videvisan saknar helt poetiskt värde.Övriga män i uppsättningen är Tomas Tjerneld som Emilio, särskilt övertygande när han upptäcker sin hustru Jagos ondska, och Anders Larsson som Cassias älskare Bianco med fyndiga saxofonrepliker. Som vanligt har Lisbeth Wahlström lyckats med scenografin. Ett bygge i gråvita nyanser med blodröd insida rymmer flera plan, öppningar för silhuettspel och en gunga som är både skepp och dödsbädd. Genialiskt.

Birgit Ahlberg-Hyse

Gå och se den!

Ingela